Josefin Dahlberg

I går firade jag mina sju nyktra år med sjuårskalas tillsammans med mina bästa tjejkompisar och min mamma. Det var väldigt mysigt men också lite jobbigt. Vi pratade om varför vi satt hos mig och åt tårta och min mamma delade med sig om hur otroligt tacksam hon är för att jag lyckats ta detta beslut. Men att hennes demoner i hjärnan inte försvunnit än. Hon visste att jag var ute kvällen innan min sjuårsdags och igår morse ringde hon mig vid tiotiden och jag svarade inte. Hon sa att hon tänker direkt att något kanske har hänt. Att jag tagit ett återfall och så ringer hon igen och igen. Men i själva verket stod jag bara i duschen. Men många år av att aldrig veta var jag var, hur jag mådde eller vad som hade hänt sitter det fortfarande i hennes hjärna och jag förstår henne. Så mitt i tårtkalaset blev det tårar och kramar. Och jag kände igen hur otroligt tacksam jag är över att ha min fina, fina mamma och mina underbara, fantastiska vänner som tagit hand om mig i vått och torrt. 

Jag blev en partytjej som lärde känna folk som jobbade på krogen vilket var väldigt praktikst. Jag kunde dricka gratis, komma in gratis och gå ut fyra kvällar i veckan. Jag ”jobbade” mig upp i krogkarriären men det tog inte lång tid innan vaktnera och klubbpersonalen tröttnade på mig. Mitt sista år slutade nästan varje utekväll med att jag blev utslängd vilket jag såklart inte tolererade och försökte på alla sätt ta mig in igen. Jag testade alltifrån att gå runt hörnet sätta upp håret i en knut och måla på läppstift för att hoppas på att vakterna inte skulle känna igen mig till att ta mig genom vakterna med våld. Inget av dem fungerade. 

Det här är den sista bilden jag har på mig innan jag blev nykter. Det här är en bild från sista gången jag drack för i dag exakt sju år sen. Jag blev som vanligt utslängde, försökte ta mig in på alla stans ställen men till slut fick min bästa kompis åka hem med mig i en taxi för att bädda ner mig i min säng. I taxin förklarade jag att det här var sista gången hon skulle behöva ta hand om mig. Inte för att jag då visste att jag skulle bli nykter utan för att jag då bestämde mig för att jag skulle ta livet av mig. Men det berättade jag inte för henne. Min kompis hjälpte mig upp för trappan och la mig i sängen. Innan hon gick sa jag hej då och jag trodde det var sista gången vi sågs. Men så ringde telefonen, killen jag var besatt av för tillfället ringde och sa att jag fick komma till honom. Jag hade nämligen annars förbud att träffa honom om jag var full. Min tankar om något form av självmord försvann direkt och jag tog mig in på toaletten, kräktes, bortade tänderna och använde mina sista pengar för att ta en taxi till honom. Morgonen där på tittade han på mig med en blick jag inte kände igen. ”Vad fan har hänt med dig? Du är inte den tjej jag lärde känna för två år sen? Du måste söka hjälp på riktigt nu”. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag den här gången lyssnade. Jag hade ju hört de orden från flera personer i min närhet under flera år men aldrig riktigt förstått vad de menat. Men nu förstod jag. Jag såg mig själv i speglen och sa till mig själv ”fan Jossan, det är inte så här det är meningen att du ska må. Det här är inte den jag ska vara”. Jag gick därifrån och på vägen hem bestämde jag mig. Det här var sista gången.

Jag sökte hjälp igen och den här gången var jag redo. Jag tog emot den hjälpen som fanns att få och jag ville. Jag ville bli nykter, jag ville må bra och jag ville förändra mitt liv. De första månderna fortsatte jag att gå ut på krogen flera gånger i veckan för jag ville inte att mina festkompisar skulle tro att jag blivit tråkig bara för jag blivit nykter. Jag gick ut, kämpade emot mitt alkoholsug och drack flera liter av vatten varje kväll. Men efter ett tag förstod jag att jag inte behövde gå ut längre. Jag tappade kontakten med flera av mina partykompisar och började i stället umgås med mina gamla vänner som var lättade och glada över att jag slutat dricka. Jag började plugga och lägga min tid och energi på det jag ville göra. Och ganska snabbt tog jag mig upp i min karriär. 

För varje år som går lär jag mig mer om mig själv. Jag lär mig att förstå hur jag fungerar och i stället dra nytta av att jag är den jag är. Visst kan det blir för mycket i bland, för mycket känslor eller jobb. För mitt bekräftelsebehov och mitt behov av att köra ”all in” kommer jag nog alltid ha. Men jag lär mig mer om det hela tiden. Och det finns ju faktiskt väldigt stora fördelar med det. Att jag i dag driver eget, gör det jag drömde om, mår bra, har fantastiska vänner, är en bra vän själv och ser ljust på framtiden. Och det har jag bara mig själv att tacka för. Och alla fina vänner och familjemedlemar som hjälp mig på vägen såklart.

Jag älskar att känna den här känslan jag har i kroppen i dag för den får mig att känna att inget är omöjligt och att livet kommer bli så himla bra. Och med det vill jag bara önska er alla en fin helg. Och att ni gör det NI mår bra av. Säga nej till det du inte orkar eller egentligen vill – det är okej. Se till att den här helgen laddar dina batterier. Och glöm inte att alla laddas på olika sätt och att i bland laddar man med att ha en danskväll på stan eller ensam hemma på soffan ✨ Allt är tillåtet! Nu ska jag i väg och ladda mig med yoga, hörs sen fina ni. Puss J ?

Hon hämtade då den här parfymen från ett märke jag inte kände till ”Van Cleef & Arpels” med doften ”Orchidée Vanille” och jag GICK AV!!! Det vad den godaste doften jag någonsin känt. Jag blev helt kär! Det här är precis min smak av parfym. Jag har typ 20 parfymer hemma men ingen jag VERKLIGEN älskar. Men nu så! Så jag köpte båda och de blir helt magiska tillsammans.