Det har hänt en del hel den här hösten som har påverkat mina känslor väldigt mycket. Kärlek, sorg, rädsla, stress. Jag har kastats mellan olika känslor, tankar och val. Och jag har inte riktigt vetat vad som har varit rätt eller fel. Senast i går fick jag mig en stor känslosmäll och det kändes. Väldigt mycket. Men så fick jag också en räddning. Som kändes ännu mer.

Nu sitter jag i min soffa och funderar på alltihop och kände mig helt plötsligt väldigt glad. Tacksam, glad, nöjd och hoppfull. Jag känner att min kreativa nerv börjar kittla mig efter all ledighet. Jag längtar tills jag är tillbaka på jobbet. Jag känner mig väldigt kärleksfull. Jag har så mycket att ge. Jag är så tacksam över att vara nykter. Det finns inget som klår den känslan. När jag är nykter kan jag göra allt jag vill i livet. Jag slipper vilja må dåligt vilket har varit en väldigt stor del av mig. Förut ville jag må dåligt, väldigt dåligt. Jag ville att andra skulle tycka synd om mig. Jag ville vara en pyskotjej med problem. Jag ville vara trasig. Och jag var trasig. En del av mig kommer alltid vara det men i dag vill jag må bra. Det är den stora skillnaden.

Jag kommer alltid ha ärr på mitt hjärta och själ men jag lever i dag med ett kärleksfullt tänk och gör mitt bästa för att må bra och njuta av livet. Men det är okej att må dåligt. Det är okej att ha ångest. Det är okej att känna sig svag. Och det är okej att be om hjälp. Det är den största lärdomen jag har lärt mig i livet. Att våga be om hjälp. Förut ville jag klara allt själv. Vågade inte gråta eller visa min sårbarhet. Men i dag vågar jag det, i bland. Det gör väldigt ont och är väldigt läskigt men det är det bästa jag kan göra för mig själv. Jag är så otroligt glad över min familj. Vi har gått igenom en hel del tillsammans och det är det som har fört oss så nära varann. Jag behöver aldrig vara orolig över att vara ensam, jag har alltid dem. Jag är tacksam över att ha haft en galen pappa, det har lärt mig mycket. Det har gjort väldigt ont men det har också gett mycket kärlek och mod.

Jag har så många fina människor i mitt liv att jag blir tårögd när jag tänker på det. Jag vet att jag har ställt till med en hel del genom åren men jag vet också att jag har gett mycket kärlek. Det är det viktigaste. Att jag i dag är kapabel till att ta ansvar för mig själv, mitt liv. Det är stort. Att jag kan säga förlåt, tacka och erkänna att jag hade fel. Det kunde jag inte förut. Och det åt upp mig inifrån. Att jag slipper leva med daglig ångest i dag är ett under. I höstas hade jag för första gången på några år en ångestperiod. Jag hade glömt bort hur det var och kände mig dålig för att mådde dåligt igen. Jag som tagit mig igenom det mesta, nu ska väl allt vara bra? Livet kommer alltid hända. Vi kommer aldrig vara ”klara” det är livets mening. Att vi hela tiden ska fördjupa oss. Uppleva. Känna.

Nu när jag hade ångest kändes det på ett annat sätt. Jag kunde på något sett se den mer objektivt. Skillnaden nu var att jag inte gick in i ångesten, inte levde ut den, förvärrade den inte och utnyttjade den inte. Det är okej att den är där. Jag bad om hjälp, fick hjälp, lät tiden gå och nu känner jag mig starkare igen. Och jag känner mig starkare än vad jag gjorde innan.

Allt som är svårt och gör ont gör oss starkare. Om vi väljer att ta oss igenom det. Förr valde jag att vara kvar i det, grotta ner mig i det och njöt av det på ett sjukt sätt. I dag vill jag njuta av det fina i stället. Livet går upp och ner och det kommer det alltid att göra. Men jag väljer att se det från den ljusa sidan, oftast. Vilket gör att jag trots alla känslor, tankar och val sitter här och känner mig glad i dag.  Allt som händer har en mening. Det gäller bara för mig att hålla mitt sinne öppet så allt kan falla på plats, precis som det ska.