Okej, nu ska jag berätta om min helvetes-bajs-kväll jag hade i går, som jag bara ville försvinna från. Jag kom hem ganska sent i gårkväll, rätt trött efter en lång dag och skulle lite snabbt packa ihop min träningsväska med träningskläder och en outfit till i dag. Så som jag gör varje kväll. Som brukar ta typ tio minuter… Men jag visste inte vad jag hade att vänta mig. Jag började med att ta fram träningskläder och det gick smärtfritt. Men sen öppnade jag garderoben och när jag gör det har jag oftast en ide om vad jag typ vill ha på mig. Jag har någon bild i huvudet. Men i går var det blankt. Jag bläddrade bland galjarna, slänga plagg på sängen, testade, testade igen, testade en annan kombo men inget passade. Jag började gräva längst in i garderoben. Tog fram ett par paljettbyxor och testade med tio olika toppar men allt kändes fel.. Konstigt… Jag testade klänningar, byxor, kjolar men ALLT var obekvämt eller satt fult. Jag hade alltså INGET att ha på mig. Allt satt fel, jag var ful och jag kände att jag måste köpa en ny garderob. Till slut när jag provat allt i EN OCH EN HALV TIMME kom Philip hem och då tappade jag det. Tårarna sprutade. Allt kändes hopplöst. Han frågade snällt vad det var? Har det hänt något? Ska jag göra något?
Och jag svarade bara att det var ”allt”. ”Allt är fel”. Jag började tvivla över min vardag, jag ifrågasatte mitt jobb, min relation, mitt mående, mitt öde, min mening med livet. Och allt jag ville var att somna och att den dagen bara skulle vara över.
Till slut somnade vi i lugn och ro och i morse när jag stod på bandet på gymmet och pratar med min träningskompis slår det mig. ”Men gud, jag ska ju ha mens i dag. Det var ju därför”. Först då förstår jag alltså att jag hade haft PMS kvällen innan. Och att detta händer mig en gång i månaden var tydligen totalt okänt i går kväll när allt kändes bajs. Att göra kopplingen till att det var ca en månad sen jag hade existentiell ångest var tydligen helt omöjlig i går. Och det är ju det som är grejen med PMS. I alla fall för mig. Att när den kommer och tar över hela mig är jag chanslös. Jag kan inte tänka. Det är bara mina känslor som tar över. Och det här är rätt nytt för mig, tror jag. Eller så har det bara blivit värre nu. Men när jag tänker efter så har jag iof alltid haft typ en dag i månaden jag har ”gråtit ut” om allt möjligt. Och det har jag gjort sedan tonåren. Men jag vet inte om det har något med PMS att göra men det jag känner nu är klockrent PMS. Och nu ska jag försöka lära mig att det bara är det och att jag bara får ta mig igenom det och inte lägga så stor vikt vid mina känslor den dagen. Jag kanske bara behöver ligga på soffan den kvällen och äta godis typ… hehe.. Så nu har jag skaffat mig en app som ska hjälpa mig att hålla koll på det här. Så att jag slipper tro att jag helt plötsligt vill byta liv igen. För det är lixom rätt jobbigt och tänka att jag ska byta jobb, land, bo på en strand, sälja allt jag äger och byta liv från en dag till en annan. Så nu ska jag försöka underlätta lite för mig själv och bli lite medveten om att jag blir ett mensmonster en gång i månaden och att det inte är något fel med det. Utan jag bara måste lära mig hur jag ska hantera det.
Vad säger ni om det här? Har ni PMS? Känner ni igen det här? Hur blir ni innan mensen kommer? Puss från mensmonstret!!
