Jag har varit nykter i nästan sju år och det är få gånger jag känt sug efter att dricka under alla dessa år. Men när jag såg dokumentären om Amy i somras ville jag kröka mer än någonsin. 

De flesta tycker att Amy hade är ett hemskt livsöde och lider medan de tittar på dokumentären. Och ja, hennes liv blev väldigt tragiskt men jag tyckte knappt synd om henne när jag själv kollade. Jag var avundsjuk. När klippen då hon var full och hög började visas började jag känna suget komma smygandes i kroppen och ju hemskare scener som visades desto stackare blev mitt sug. 

När jag tittat klart på hela dokumentären satt jag i soffan och stirrade in i väggen framför mig. ”Vad tror jag att jag håller på med? Vem försöker jag vara?”

Jag kände hur mitt ”sjuka jag” började prata med mig. Berätta för mig att jag inte var värd allt jag hade. Att jag lurat alla runt omkring mig och att det enda jag egentligen duger till är att kröka och knarka. 

Jag satte på Amy Winehouse på Spotify och började kedjeröka i mitt fönster. Jag fantiserade om att dra till Paris, London där ingen känner mig och där jag kan börja dricka igen. 

Efter någon timme vaknade en liten del av mig upp och såg vad som höll på att hända. Jag släckte ciggen, stängde av musiken och tog mig ut på en promenad. Nej, nej, nej. Jag vill inte. Jag vill inte dricka. Jag kan leva ett bra liv. Jag är värd det här livet. 

Jag lyckades ta mig ur mitt destruktiva beteende. Jag kom tillbaka till mina friska tankar och tack och lov hände ingenting. Men jag fick ett kvitto på att min beroendesjukdom aldrig kommer att försvinna. Att jag aktivt måste jobba på att hålla min friska sida starkare än min sjuka. För det minimerar risken att mitt sjuka jag gör sig påmint. Som Per Holknekt nyligen sa i ”Min sanning” i SVT – ”Beroendesjukdomen går inte bort, den är inte mekaniskt, den är känslomässig. Den sitter i vår märg, den går inte bort”. 

Läs även: ”Ja, man kan vara 20 år och alkoholist”