Den 12:de februari 2010 vaknade jag upp bakis på fel ställe med grov ångest, ett dunkande huvud och utan plånbok. Min första tanke ”Nej, inte igen…”. Det hörde lixom inte till ovanligheten att jag vakande upp på det här sättet efter en utekväll. Men det jag inte visste då var att det var sista gången. Jag hade sökt hjälp för mina alkoholproblem i över två år men aldrig helt velat ta emot hjälpen eller förstått att helt avstå från alkoholen var den enda lösningen.
Jag ville inte sluta. Jag älskade och hatade alkoholen. Den gjorde att jag orkar leva men den förstörde också allt. Men den här dagen hände något annorlunda. Helt plötsligt var jag mottaglig för att förstå hur allt låg till. En person såg igenom mig helt den här dagen och var inte rädd för att säga precis som det var. ”Vad har hänt med dig? Du har blivit så förstörd. Du är inte den tjejen du var när jag träffade dig för två år sedan”. Liknande saker hade jag hört förut men aldrig lyssnat. Jag stängde av, sa upp kontakten och gick ut samma kväll.
Men nu kunde jag lyssna. Jag hörda alla orden. Jag tog det till mig och jag förstod. Alla ord jag hade hört på olika behandlingar jag sökt hjälp på förstod jag plötsligt. Jag förstod att ingen annan kommer att kunna fixa mitt liv. Ingen eller inget kommer få mig att må bra. Det är bara jag ska kan påverka mitt eget liv. Tidigare ville jag nästan leva i min kaosiga vardag. Jag trivdes på något sjukt sätt med det. Men nu ville jag något annat. Jag ville må bra, jag ville ha ett bra liv, jag ville hitta tillbaka till mina vänner, jag ville kunna sköta ett jobb, ha hand om min ekonomi, ha ett mobilabonnemang – inte sju. Jag vill vara en bra och vanlig tjej som kunde ta hand om mig själv.
Men jag trodde aldrig då att jag nu fem år senare skulle sitta och skriva detta inlägg. Att jag sitter här och inte har druckit en droppe alkohol på fem år, på väg till New York för att gå på NY Fashion Week tack vare att jag får jobba med något jag älskar. Ett jobb jag till och med sköter jävligt bra. Något jag drömde om för fem år sen men som kändes som en omöjlighet. Och nu sitter jag här på Arlanda med packade väskor, dricker en härlig jucie, svarar på jobbmail och skriver ett inlägg om min nykterhet. Det är lätt att ta saker för givet men när jag tänker efter är det helt jävla otroligt! Lilla jag som aldrig kunde hålla reda på något, som gjorde bort mig jämt, levde med ångest, kändes mig som en fejkad person, som inte kunde ta ansvar, som försov mig, ”sjukanmälde” mig och aldrig kunde hålla i pengarna mer än några dagar.
Jag har alltid haft en stark tro på att det kommer lösa sig för mig. Att jag kommer få må bra och göra det jag vill i livet. Men jag trodde aldrig att jag behövde ge upp alkoholen för det. Men det är verkligen det som har förändrat allt.
När jag tog emot den hjälp som fanns, blev nykter och började jobba med mig själv började mitt liv. Det har varit en lång väg, gjort jävligt ont och med många stunder av ångest och tvivel Men det går inte att jämföra med hur jag mådde förut. Jag har inte haft grov ångest sen jag blev nykter. Jag har vaknat upp på rätt ställe varje dag, kommer ihåg allt jag gör, i bland gör jag iof bort mig fast jag är nykter men va fan jag är bara människa.
Jag är så otroligt tacksam över att få fira fem år som nykter. Det har räddat mitt liv, gett mig ett liv. Jag trodde mitt liv var slut när jag var 20 för att jag inte kunde dricka längre. Jag tänkte att jag aldrig skulle kunna träffa spännande människor, få ett roligt jobb eller uppleva coola saker. Jag trodde ALDRIG att jag skulle få det underbara liv jag har i dag. Jag vill säga till alla mina nära och kära att det aldrig hade gått utan er. Och till alla er om känner igen sig i min story – kommentera, maila om ni vill. Jag vill försöka hjälpa så många jag bara kan.
Det går att leva ett underbart härligt liv utan alkoholen. Jag lovar.
