”Jossan, varför kommer aldrig din pappa och hämtar dig?” frågade ofta mina kompisar på dagis. 

”För min pappa är en varg som bara visar sig på nätterna. Det är därför jag har sånna här huggtänder” svarade jag alltid och visade stolt upp mina hörntänder som var något spetsiga. Jag lärde mig vid väldigt tidig ålder att hitta på historier för att inte berätta sanningen. Och egentligen visste jag nog inte hur sanningen såg ut. Det jag visste var att jag bara bodde med min mamma och mina systrar och att min pappa kom och hälsade på då och då. Mina föräldrar skiljde sig när jag var två år, pga av hans alkoholism. Och de första åren efter skilsmässan var han sällan med oss. Jag minns en gång när han kom till vår dansuppvisning och min syster frågade min gudfar ”vem är det?”. Vi hade inte sett pappa på ett tag då och hans skägg hade växt så mycket att man knappt såg att det var han. 

Jag kan inte minnas att min pappa någonsin hämtade mig på dagis eller kom när vi hade avslutning – förutom en gång. När jag skulle sluta på dagis när jag var sex år för att börja i skolan. Då kom han. Och jag hade aldrig varit stoltare. Jag visade nervöst och ivrigt honom runt, jag visade mina teckningar och presenterade honom för alla. Det var den bästa dagen någonsin.

Min pappa var en sån där som inte var så bra på att vara pappa. Han kunde lixom inte ta ansvar, varken över sig själv eller oss. Alkoholen stod i vägen. När jag blev runt fem, sex år började pappa att ha oss någon helg i månaden. Båda mina föräldrar ville ju såklart att det skulle fungera. Men när han skulle åka och köpa lunch till oss och blev borta i timmar tills han kom hem full med McDonaldspåsar i handen förstod vi nog alla att det inte fungerade. Jag och mina systrar visste inte vad vi skulle göra eller säga för vi kände honom inte så bra. Vi tyckte mest det var pinsamt och jobbigt. Men min pappa ville bara väl. Han var aldrig dum mot oss med flit eller sa eller gjorde dumma saker. Han förstod lixom inte att om han var full påverkade det oss. Men det gjorde det ju såklart. 

I vissa perioder var han bättre. Varje jul firade han med oss. Han satt vid barnbordet och drack julmust. Han visste nog att om han ens tog en klunk alkohol skulle det inte sluta något bra. Det här höll han varje år förutom ett när han söp bort hela julen. Det var sommaren som var värst. Han kunde vara borta i månader. I slutet av sommaren fick vi höra av någon släkting att han varit förbi och lånat pengar eller så stötte man på honom på byn där vi bodde och han hälsade som om inget hade hänt. ”Jag har varit och fiskat i Norge och sovit under stjärnorna” eller ”jag har hängt i Frankrike och har det toppen”, man visste aldrig vart han hållt hus. 

Det är först nu jag förstått att han verkligen utsatt oss för fara. Att han kört rattfull med oss, att vi fått leka i garderoben på pubben ”Gröna jägaren” medan han drack eller att han har lämnat oss ensamma i timmar. Men då förstod jag inte. Jag gick på allt han sa och jag visste ju inget annat. Såklart var det annorlunda när vi var hos mamma. Där var allt ordning och reda och hon hade stenkoll på oss. Tur att jag haft min mamma. 

När jag blev äldre, runt åtta, nio år bestämde jag mig för att jag ville bo med pappa. Han var ju min idol på något märkligt vis. Jag bestämde mig för att jag visst ville ha en pappa och packade min lilla väska och flyttade in där han bodde. Han bodde ställan länge på samma ställe. Tre månader i en stuga på någon klasskompis tomt, en månad på hotell eller kanske till och med ett år i en liten lägenhet. Oavsett var han bodde tog jag min lilla väska och gick dit. Jag röjde ur en av de få byrålådorna han hade och la dit mina saker, ”det här är min låda”. Jag älskade att vara hos pappa. Hos honom fanns det alltid godis i nattygsbordslådan, vi åt ofta pizza till middag och jag fick kolla på tv sent. Men det var inte alltid lika kul. I bland kom jag hem och möttes av spritflaskor och ölburkar eller att han låst utan att lägga nyckeln på det ställe vi hade bestämt. Och så kunde han vara borta i veckor. Då blev jag ledsen. Jag undrade varför han inte ville vara med mig. Vad hade jag gjort för fel? Och varför var han alltid bort hela sommaren och missade min födelsedag? 

I dag förstår jag att det inte hade något med mig att göra. Han stack inte för att slippa mig eller min födelsedag. Han stack för att supa. För han klarade sig inte utan alkoholen. Han behövde den för att överleva. Han hade tidigare i livet, innan mig, försökt att sluta. Han tog hjälp men inget hjälpte. Han ville inte inse att han var alkoholist. 

Med åren blev det värre. Han söp mer och jag förstod mer av vad som hände. Men oavsett hur många gånger jag hade hört samma lögner gick jag på allt han sa. ”Nästa sommar ska vi åka till Florida du och jag” – varje gång berättade jag för mina klasskompisar om mina och pappas sommarplaner. Varje år var det samma sak. Och när mina kompisar frågade varför jag aldrig åkte i väg blev jag sur på dem. Jag försvarade alltid min pappa.

När jag fick min första mobiltelefon började hans fyllesamtal. Jag fick alltid lika ont i magen när jag såg ”pappa” på displayen sent på kvällarna. Är han full eller inte? Och så svarade jag försiktigt. Han var oftast full och babblade på om allt möjligt. Han har sagt ”jag älskar dig” några få gånger i mitt liv och de flesta av dem var på fyllan. 

Han blev sjuk när jag var 13 år. Då bodde jag med honom på heltid. Då var han sängliggandes i nästan två år innan han fick en operation. Dock hindrade det honom inte från att dricka men om var jag där drack han inte så jag försökte vara där så mycket jag kunde. Jag handlade, lagade mat, städade och hjälpte honom på toa. När han fått sin nya lunga inopererad och blev utskriven från sjukhuset såg jag framför mig allt roligt vi skulle göra ihop. För min pappa hade humör. Han var en sån där galen pappa som jag och mina kompisar både tyckte var pinsam men också väldigt rolig. Men när han var på benen igen fanns det bara en sak för honom att göra – dricka. 

När jag stod och väntade på att han skulle tacka mig för att jag tagit hand om honom under senaste året stack han i stället i väg och söp. Och var såklart borta i flera veckor. Jag hade aldrig känt mig så förkrossad. ”Hur fan kan han göra så?”. Jag trodde att det här skulle förändra honom. Han hade precis fått en andra chans i livet men han valde att  dricka.

Jag var arg, ledsen och besviken. Jag ville inte prata med honom. Jag själv började dricka och ringde honom ofta på fyllan och skällde ut honom. När mina vänner frågade varför jag drack så mycket eller blev så full så skyllde jag på honom. Min pappa är alkoholist och det är därför jag har alkoholproblem. Jag försvarade mig i många år med den meningen. Och det gjorde också att mina vänner tyckte synd om mig och tog hand om mig. 

Jag sa upp kontakten med pappa flera gånger. Jag önskade att han dog. Jag orkade inte ha honom i mitt liv när han bara förstörde. Jag var så trött på att känna mig lurad, bortvald och värdelös. Han gav mig ingenting. Han började nu bo på olika hem. Jag minns ett i Märsta som var ett hem för alkoholister och missbrukare. Jag och min ena syster åkte dit. Han hade som vanligt inrett sitt rum felfritt. Det var en sak som var väldigt märkligt med pappa att oavsett om han bodde i en husvagn, stuga
eller på hem såg allt perfekt ut. Hans pennor låg i storleksordning, allt låg travat i perfekta buntar och hans tavlor klädde väggarna. Men utanför hans rum var det läskigt. Jag minns en full kvinna i det gemensamma badrummet i korridoren som pratade med mig och min syster medan vi duschade. Vi ville bara gå och lägga oss så vi fick åka hem dagen därpå, vilket vi gjorde. 

När jag gick på gymnasiet flyttade han tillbaka till ön där jag växte upp och jag bodde ofta där med honom. Han hade fotboja i nio månader vilket gjorde att jag visste var han var. Han åt antabus och kunde inte dricka. Och jag njöt av att ha en nykter pappa som alltid var hemma. I dag känns det sorgligt att de enda gångerna jag vetat att jag kan komma hem till pappa och veta att han är där är när han var sjuk och låg sängliggandes och när han hade fotboja. Men då var jag glad för det. Det betydde så mycket för mig att ha en pappa att komma hem till. 

Men pappa var snäll. När han var nykter med oss ville han oss väl. Han var rolig och tokig och jag älskar honom för det. 

Det har varit många liknande händelser som de jag berättat om nu, fler kan jag berätta om senare men det som jag känner är detsamma oavsett vad som hänt och när det hände är att jag som barn till en alkoholist alltid hoppas. Hoppas på förändring, hoppas att han ska komma på min födelsedag, hoppas på att han ska vara nykter, hoppas på att han ska älska mig. Men hoppet förvandlas till hopplöshet efter ett tag. Jag har provat allt och inget funkar. 

När jag var 20 år blev min pappa sjuk igen. Jag hade precis blivit nykter själv efter flera år av olika behandlingar. Han ringde mig när jag var hemma i min lägenhet på Östermalm och hade precis kommit hem från min journalistutbildning som jag precis påbörjat. Jag hade efter flera år av väldigt dåligt mående precis kommit tillbaka på banan. Och så ringer han – ”Jag är för svag för en till operation. Nu får vi se hur lång tid jag har kvar”. Allt kändes mer hopplöst än någonsin. Jag som hade önskat livet ur pappa många gånger förstod nu att det höll på att hända på riktigt. Och jag ville inte att han skulle dö. Jag vill ha min pappa kvar. Oavsett om han var hopplös, full eller opålitlig. Jag ville ha honom kvar.

När jag själv varit nykter i några månader och börjat förstå problematiken kring alkoholism försvann all min ilska mot min pappa. I stället för att vara arg på honom tyckte jag synd om honom. Jag förstod att han är sjuk. Att han inte gjort något med flit. Att han gjort så gått han kunde. Han har inte valt bort oss utan han har inte haft möjlighet att välja oss. Han har varit så sjuk i sitt missbruk att han inte har kunnat förstå att vi har påverkats av det han gjort. ”Men det är ju jag som dricker. Det har ju inget med er att göra?” svarade han när jag berättat att jag blev ledsen över att han varit full. 

Alkoholism är en sjukdom. Men det är en lite annorlunda sjukdom. Du får ingen diagnos och du berättar inte om dem för din omgivning. Vi har i alla år tystat ner att pappa varit alkoholist. Det är inget vi har pratat högt om i min familj. Han försökte söka hjälp när han var yngre men han klarade inte av det och han kom aldrig till insikt. Han ändrade hela sitt liv efter alkoholen. Han slutade betala räkningar, han fick inte äga en grej, han struntade i sin familj, hade kunde aldrig sköta ett jobb och hade ofta bara en snusburk med enkronor i som de enda pengarna han ägde. Oavsett fängelse, rattfyllor och fotboja så fortsatte han. Han vägrade inse. 

Och det gjorde han aldrig. Han flyttade tillbaka till Sälen där han kom ifrån. Han ville att hans livscirkel skulle slutas och jag och mina systrar åkte upp några gånger per år. Jag försökte prata med honom då men inte ens på dödsbädden kunde han erkänna att han hade problem med alkoholen. Eller en gång på fyllan. Hans kropp var svag, han vägde runt 40 kilo och han hade väl fått i sig en lättöl eller två. Då ringde han mig och sa att jag var så duktig som hade blivit nykter, att jag var så duktigt som tagit i tur med det han aldrig hade klarat av att göra. 

Och det var skönt att höra. Även om jag visste att det var kört för honom var det skönt att efter alla dessa år höra honom erkänna att han hade problem. Och efter det tog jag aldrig upp det med honom igen. De sista året fokuserade vi på at hänga med pappa, prata om allt möjligt och han till och med öppnade upp sig för oss och berättade att han älskade oss. Han berättade också att ha såg fram emot att dö. Att det skulle bli som en lättnad och att vi skulle vara glada för hans skull, även om vi kände en saknad. 

Nu är det tre och ett halvt år sen pappa dog. Och just nu saknar jag honom mer än någonsin. Jag önskar så att jag kunde ringa till honom, höra hans röst och oavsett vilket problem jag skulle berätta att jag hade skulle han säga ”ah, det där klarar du av. Du är tuff!”. Och ja det är jag fan. Att växa upp med en pappa som dig gör en lite tuff. Jag har fått klara av mycket själv, fått ta hand om dig i vått och tort och för det är jag faktiskt tacksam. Det har gjort mig till den jag är. Och i dag är jag nykter, mår bra och gör precis vad jag vill livet och det har mycket att göra med den uppväxt jag hade. Såklart önskar jag att ge mina barn en bättre pappa än så men oavsett vad du gjorde mot mig så är du min pappa. Jag har bara en pappa och jag älskar dig. 

Jag vet att det finns många som växt upp eller lever med föräldrar i missbruk. Och jag vet att alla inte känner likadant för sina föräldrar. Att vissa kanske byter kontakten på riktigt och inte vill ha dem i sina liv. Och jag förstår att alla känner olika. Men jag är så otroligt tacksam över att jag har världens bästa mamma och att jag fick förlåta min pappa medan han var i livet. Jag förlät honom för det som varit, inte för att det varit okej men för att jag ska kunna släppa och gå vidare. Och det har jag verkligen gjort. Jag lever inte i mitt förflutna utan jag har lärt mig massor av mitt liv och det ska jag ta vara på nu och när jag skapar min framtid. 

Jag hoppas att alla ni som också växt upp med en varg till pappa eller mamma känner att ni inte är ensamma. För det är vi inte. Och tillsammans är vi starka. Puss J