I går firade jag mina sju nyktra år med sjuårskalas tillsammans med mina bästa tjejkompisar och min mamma. Det var väldigt mysigt men också lite jobbigt. Vi pratade om varför vi satt hos mig och åt tårta och min mamma delade med sig om hur otroligt tacksam hon är för att jag lyckats ta detta beslut. Men att hennes demoner i hjärnan inte försvunnit än. Hon visste att jag var ute kvällen innan min sjuårsdags och igår morse ringde hon mig vid tiotiden och jag svarade inte. Hon sa att hon tänker direkt att något kanske har hänt. Att jag tagit ett återfall och så ringer hon igen och igen. Men i själva verket stod jag bara i duschen. Men många år av att aldrig veta var jag var, hur jag mådde eller vad som hade hänt sitter det fortfarande i hennes hjärna och jag förstår henne. Så mitt i tårtkalaset blev det tårar och kramar. Och jag kände igen hur otroligt tacksam jag är över att ha min fina, fina mamma och mina underbara, fantastiska vänner som tagit hand om mig i vått och torrt.