Hej Josefin! Tänkte kolla vad du har för storlek i den superfina tröjan?

Hej Jossan.

Mitt namn är Karin och jag har ingen aning om hur jag ska formulera denna text, men jag bara kände att jag måste få skriva till dig. Idag är det onsdag och jag har precis lyssnat klart på veckans podd där du börjar berätta om när du och Vanja gick till en spådam. När jag lyssnade på detta kände jag en så himla stor connection till dig. Jag kan tänka mig att många skriver så här till dig, och jag vill inte vara värsta stalkern. Men jag har känt denna connection förut, och känner bara mer och mer att jag funkar som du. När du berättar om dina tankar och känslor är det som att jag läser från mitt eget huvud, och det är så himla skönt att få ta del av allt som du delar med dig av. Se likasinnade människor att inspireras av. För du är verkligen en stor förebild och inspiration.

Men tillbaka till varför jag skriver just idag, efter denna veckans poddavsnitt. Jag blev nämligen också spådd för ett år sen där jag också blev meddelad att min uppgift i livet är att dela med mig och föra vidare kunskap, och jag håller med om att detta på något vis är mitt kall. Jag känner att jag har så mycket inom mig som bara vill komma ut, men jag vet inte hur det ska ta sig form, och för att vara ärlig tycker jag också att det är lite läskigt. Vem är jag att säga att den ”kunskap” jag besitter är så bra att andra ska lära sig av lilla mig? Jag vet ju inte allt och har definitivt inte svar.

Jag har varit med om mycket för att vara så pass ung som jag ändå är. Med en bakgrund av ätstörningar, prestationsångest och en flytt till en ny stad ensam redan vid 16 års ålder har jag verkligen kunnat ta reda på vem jag är och hur jag fungerar. Jag skulle vilja starta en blogg, eller kanske en videokanal, och har även gjort detta några gånger. Men det slutar alltid med att jag ändå lämnar ute det som sitter längst in i mig, och förmodligen är det som skulle hjälpa andra, för att rädslan sätter in. Vad skulle folk tänka om dom verkligen visste vad som pågår i detta huvud? Och då känns det liksom meningslöst efter ett tag. Varför dela om jag ändå bara delar med mig halvt? Jag kan även bli rädd för att folk ska tycka synd om mig, eller se på mig på ett annat sätt bara för att de får veta ”sanningen”. Utåt sätt är jag en målmedveten, driven, glad och energisk brutta och jag vill inte att folk ska pity me så att säga. Jag kan känna att jag inte gillar att visa mig svag, för att inte låta den känslan ta över mig. Det är så inpräntat i mitt huvud att inte känna efter, eftersom det ändå inte kommer förändra situationen.

Har du några tips till att bli av med denna rädsla? Hur tänker du kring alla sådana här tankar? Hur GÖR du för att faktiskt våga dela med dig?

Stora och varma kramar,
Karin