Godisskålen var överfylld, popcornpåsarna var poppade och ”Team Hillary” stod stort över soffan. I går var vi redo att se USA välja sin första kvinnliga president. Vi var peppade och förväntansfulla. Men så vände allt. Det blev i stället en vit gubbe med rasistiska åsikter, en man som har en hemsk kvinnosyn och som väljer en vice president som inte tycker att homosexuella ska få gifta sig och som aktivt jobbar mot hbtq-rörelsen. Vi har helt plötsligt gått 100 år bak i tiden.

Vad fan hände? Vi skulle ju framåt. Vi skulle ju äntligen få en kvinna på världens mäktigaste position. Vi skulle gå från en svart president till en kvinnlig president. Vi var äntligen på väg mot rätt håll. Men så fick vi en kniv i ryggen.

Opinionsundersökningarna som senaste dagarna visat att Hillary skulle ta hem segern stämde inte. Varför inte då? Jo på samma sätt som SD fick överraskande många röster här hemma i Sverige fast det inte såg så ut enligt undersökningar innan valet eller när vi hörde oss omkring med vänner och bekanta. För att folk ljög. Många som tänkte ge SD eller Trump en röst sa inte det innan valet men varför?

Jo, för att de vet att de gör något som är fel. De vet att andra personer kommer bli lidande av deras röst men de orkar inte bry sig. De tänker bara på själv själva. Vilket gör mig så sjukt ledsen, arg och orolig. 

Och så blev jag så jävla ledsen när jag läste om hur många män det var som egentligen är demokrater men som inte vill rösta på Hillary för att hon är kvinna. Det är 2016 och det är fantastiskt att vi äntligen har vår första kvinnliga presidentkandidat men det är också helt förjävligt att det är så många som hellre ser Trump vinna än Hillary med enda anledning att hon är kvinna. Det gör mig så jävla arg och det bevisar att vi har en lång väg kvar. Och att vi måste orka fortsätta kriga. Kriga för kvinnors rättigheter och för att kvinnor ska kunna ha makt utan att män bli kränkta!