Jag får många kommentarer och mejl från er om ”hur man vågar vara sig själv” och ”hur man vågar gå sin egna väg”. Så jag tänkte skriva lite om det här. Hur jag ser på det och varför jag tycker det är så galet viktigt. Jag skulle säga att jag är rätt bra på att vara mig själv men så har det inte varit och i bland kommer jag på mig att jag spelar en roll för att leva upp till någon annans förväntningar eller för att passa in. 

Jag tror det är svårt att ”våga” vara sig själv när man är yngre. Förmodligen för att man kanske inte vet ”vem man är”. Det är ju med åren man märker vad man gillar, inte gillar, vad man tycker osv. Så därför tror jag att det blir lättare med tiden att våga kör sin grej fullt ut. Men jag tror även att det finns personer som är äldre som inte riktigt vågar vara sig själva och det här kan ju bero på många olika saker men en sak som jag tror är en stor faktor i det här är samhället krav. Det finns lixom en plan för oss alla innan vi ens vet vad vi vill med livet. Man ska plugga, få jobb inom det man pluggar, skaffa förhållande, förlova sig, gifta sig och skaffa barn. Om du inte följer det här är du lixom inte lika lyckad som de som checkat av alla punkter på listan. Men det håller jag såklart inte med om.

För mig är man ”lyckad” (vad nu det betyder!?) när man följt sin egen väg. När man inte lyssnar på kraven runt omkring sig. När man inte tar åt sig när någon säger ”du hittar säkert någon snart” eller ”men ska du inte stanna kvar på jobbet, det är ju trots allt en fast anställning?”. Att man gör det som gör en lycklig oavsett om det är att inte ha en partner, ha en partner, vara kvar på sitt jobb eller bryta sig loss om man inte trivs. Det är ju helt galet att det finns en och samma checklista för alla människor. Vi är ju olika individer!

Att man ska kallas lite galen eller speciell för att man inte följer stegen på trappan. Jag hör många runt om kring mig som tvivlar på relationer, sitt jobb eller på att bo tex i Sverige. Men som stannar kvar. Varför? Jag tror att man är rädd för förändring och att man känner att man har kryssat av några saker på den där checklistan så då kan man lika gärna fortsätta – för annars är man väl misslyckad? 

Men nej! Jag kan inte tillräckligt många gånger säga att alla är värda att välja sin egna väg. Välja det liv som gör en lycklig. Och lycka är olika för alla. För vissa kanske lycka är att jobba med något man brinner för, för andra kanske det är att jobba med något som man kan släppa så fort man lämnat jobbet så man har mer tid för nära och kära, för någon annan är lycka att ha barn och för vissa är det att inte ha barn och kunna ägna sitt liv åt sig själv och det och dem man älskar. Vi måste acceptera att alla vill olika saker. Att vissa kanske inte vill gifta sig, ha ”coolaste jobbet”, inte vill resa, vill flytta runt eller vill bo där man känner sig trygg. Och allt är okej. Så länge man valt det själv för att må så bra som möjligt.

Det jag vill säga är att vi måste skita i alla förväntningar som finns på oss. Vi måste våga byta jobb om det inte var som vi tänkt oss, vi måste våga starta om och testa nya saker. Jag möts ofta av kommentarer om att ”ja, men du är ju lite annorlunda hehe..” Varför måste jag vara annorlunda för att jag vill jobba mycket, inte känner att jag behöver vara i ett förhållande för att känna mig trygg eller vill flytta en gång per år? Om jag inte trivs i min vardag så kommer jag inte stanna kvar. Då kommer jag se till att förändra min vardag så att jag trivs. Och såklart kan det behövas tid och tålamod vissa gånger, allt går inte bara att förändra på en kvart. Men över tid går det. Vi alla är värda att trivas i vår vardag och att ha det jäkligt gött! 

Jag är i alla fall trött på att höra att jag borde vara på ett visst ställe i livet bara för att jag är en viss ålder. Vi lever hela livet, vi förändras ständigt och klart som fan vi inte kan stanna på samma ställe då? Livet är ju här och nu. Det är nu jag är skyldig mig själv att se till att jag har det bra. Och så kommer det alltid att vara.

Förstår ni vad jag menar? Vad tycker ni om det här? Känner ni att det finns förväntningar på er som ni inte kan eller vill leva upp till?

Puss J!