Josefin Dahlberg

Godisskålen var överfylld, popcornpåsarna var poppade och ”Team Hillary” stod stort över soffan. I går var vi redo att se USA välja sin första kvinnliga president. Vi var peppade och förväntansfulla. Men så vände allt. Det blev i stället en vit gubbe med rasistiska åsikter, en man som har en hemsk kvinnosyn och som väljer en vice president som inte tycker att homosexuella ska få gifta sig och som aktivt jobbar mot hbtq-rörelsen. Vi har helt plötsligt gått 100 år bak i tiden.

Vad fan hände? Vi skulle ju framåt. Vi skulle ju äntligen få en kvinna på världens mäktigaste position. Vi skulle gå från en svart president till en kvinnlig president. Vi var äntligen på väg mot rätt håll. Men så fick vi en kniv i ryggen.

Opinionsundersökningarna som senaste dagarna visat att Hillary skulle ta hem segern stämde inte. Varför inte då? Jo på samma sätt som SD fick överraskande många röster här hemma i Sverige fast det inte såg så ut enligt undersökningar innan valet eller när vi hörde oss omkring med vänner och bekanta. För att folk ljög. Många som tänkte ge SD eller Trump en röst sa inte det innan valet men varför?

Jo, för att de vet att de gör något som är fel. De vet att andra personer kommer bli lidande av deras röst men de orkar inte bry sig. De tänker bara på själv själva. Vilket gör mig så sjukt ledsen, arg och orolig. 

Och så blev jag så jävla ledsen när jag läste om hur många män det var som egentligen är demokrater men som inte vill rösta på Hillary för att hon är kvinna. Det är 2016 och det är fantastiskt att vi äntligen har vår första kvinnliga presidentkandidat men det är också helt förjävligt att det är så många som hellre ser Trump vinna än Hillary med enda anledning att hon är kvinna. Det gör mig så jävla arg och det bevisar att vi har en lång väg kvar. Och att vi måste orka fortsätta kriga. Kriga för kvinnors rättigheter och för att kvinnor ska kunna ha makt utan att män bli kränkta!

 

 

Det är onsdag och det betyder poddisdag. Hurra! Och veckans avsnitt är viktigt! Jag delar med mig av något jag inte gjort tidigare i podden då jag inte känt detta under den tid vi haft podden men i söndags hände det. Jag fick en rejäl ångestattack. Som som tur är är helt över nu och jag har fått någon konstig motreaktion till den pissdagen och känner en otrolig lycka. Som att min kropp vill kompensera för den dåliga dagen. 

Det var länge sen jag hade en sån här attack och den kommer från flera olika saker. Jag har gjort stora förändringar i mitt liv senaste tiden. Allt har inte känts som jag trodde. Och så har det hänt en hel del privat och till slut var det en liten skitgrej som fick allt att rinna över och jag kunde inte ta mig ur sängen. Varenda minut kändes som en timme, jag trodde att jag aldrig mer skulle känna lycka eller vilja göra något roligt igen. Men efter att jag genomlidigt den dagen så kom mitt liv tillbaka. Jag var mig själv igen. Men där och då, den söndagen, kändes det som om det var min verkligen och att livet var över. Det här berättar jag om i veckans avsnitt. Och så pratar vi om vad man kan göra om man själv har ångest och vad man kan göra om någon i ens närhet mår dåligt.

Hoppas ni vill lyssna! Även om jag själv tycker det känns jobbigt och skämigt att dela med mig av detta så vill jag att ni lyssnar. För det är just det som behövs, att vi vågar prata om det jobbiga vi är med om. Puss och kram!