Jag var tidig med att ha min första fylla. Jag har varit tidig med det mesta. Jag var nyfiken på mycket och framförallt det som fick mig att försvinna från mina känslor för en stund. Det som stängde av mina tankar, mitt svarta hål i bröstet och det som sa till mig att jag var annorlunda, dålig och värdelös. När jag drack var jag fri. I alla fall en stund. De första glasen, flaskorna eller brukarna gjorde att jag fick en paus. Det blev varmt, lugnt och skönt. Men så vände det. Rösterna i hjärnan kom tillbaka. Ge mig mer, mer alkohol. Jag fick inte nog. Jag fortsatte att dricka även om jag var fullast på festen. Alkholen som först dämpade mina känslor, ångest och tankar gjorde dem mer kraftfulla när jag druckit för mycket och det enda som fungerade då var att dricka tills jag fick black out. Minnesluckor hörde mer till vanligheten än ovanligheten när jag drack. Jag mindes sällan en hel kväll och fick alltid återberättat för mig vad jag gjort kvällen innan, hur jag gjort bort mig, slagits eller skrikigt. Jag hade sällan mina saker kvar efter en festkväll och jag hade oftast ring någon snubbe 47 gånger för mycket.
Jag kunde känna mig både supersjälvsäker och värdelös när jag drack. Det pendlade från gång till gång och jag och mina vänner visste aldrig vilken typ av kväll vi hade framför oss. Men oftast slutade det i kaos. Med att mina vänner fick ta hand om mig, ta med mig hem, bädda ner mig eller ringa min mamma. Jag skämdes alltid dagen efter. Ville inte veta vad jag hade gjort. Jag lärde mig att stänga av mina tankar och känslor för att kunna fortsätta. För jag var ju ändå en sjukt rolig partytjej, eller?
Jag bjöd ofta på fest, kom alltid när någon annan bjöd och hittade ofta på konstiga och galna saker. Mina normer var som bortblåsta när jag hade alkohol i blodet. Jag kunde göra vad som helst. Det var inget som stoppade mig. En bra fylla, innan det vände till kaos, hade jag självförtroendet på topp. Jag trodde jag kunde få vem jag ville och komma in var jag ville. Mitt bekräftelsebehov förstärktes enormt mycket när jag var full och jag utsatte mig för farliga situationer för att bevisa för mig själv att jag kunde göra vad som helst, få vem som helst. Men det var aldrig nog. Jag vill ha mer av allt.
Jag blev en partytjej som lärde känna folk som jobbade på krogen vilket var väldigt praktikst. Jag kunde dricka gratis, komma in gratis och gå ut fyra kvällar i veckan. Jag ”jobbade” mig upp i krogkarriären men det tog inte lång tid innan vaktnera och klubbpersonalen tröttnade på mig. Mitt sista år slutade nästan varje utekväll med att jag blev utslängd vilket jag såklart inte tolererade och försökte på alla sätt ta mig in igen. Jag testade alltifrån att gå runt hörnet sätta upp håret i en knut och måla på läppstift för att hoppas på att vakterna inte skulle känna igen mig till att ta mig genom vakterna med våld. Inget av dem fungerade.
Min ångest dagen efter för att ha svikigt mina vänner, pojkvänner och familj skrattade jag bort. Trodde jag i alla fall men den samlades på hög inom mig. Jag försökte vända allt till ett komiskt perspektiv ”jag är ju så himla galen” eller ”haha så sjukt i går, jag minns ingenting, fett kul”.. Men mina vänner tröttnade också. De blev i stället oroliga och min familj började på riktigt ifrågasätta mitt drickande och såg till att jag sökte hjälp. När jag var 18 år började jag gå hos alkoholterapeuter på Ungdomsmottagningen Alkohol och Drog avdelning. Jag fick äta medicin som skulle dämpa min reaktion på alkohol och minska mitt sug men den märkte jag inte av. De försökte med många metoder för att få mig att dricka mindre men jag ville inte. Jag gick dit för att lugna min familj, mina vänner och för att det var skönt att prata och gråta ut en gång i veckan. Men jag ville inte sluta dricka. För jag trodde inte att man kunde.
Jag som alltid varit väldigt glad, sprallig och haft mycket energi började må sämre även till vardags. Jag hade alltid tidigare trott att jag kunde bli precis vad jag ville och att allt skulle gå bra för mig men den känslan började sakta men säkert försvinna. Nu kände jag mig inte bara värdelös när jag drack eller vad bakis, jag kände det varje dag. Och att må dåligt började bli min grej. Jag var blev väldigt mörk och grottade ofta ner mig i mitt dåliga mående. Jag trodde på riktigt att jag hade fötts med en nitlott i livslotteriet. Att jag alltid hade otur och att jag alltid skulle ha det. Jag vet helt inställd på att det var fakta och att det var lika bra att bara skita i det mesta för allt skulle ändå bara gå åt helvete för mig.
Men jag fortsatte ändå för alkoholen var ju min räddning. Det var ju det enda som fick mig att orka. Genom alkoholen kunde jag ju i alla fall få några timmars paus från mina känslor och tankar. Och nu ville de ta den i från mig. Aldrig. Jag kunde inte förstå. Men jag visste någonstans att jag hade alkoholproblem, att jag inte kunde hantera alkholen. Jag och mina kompisar hade ju laborerat sen jag var 15 år för att få mig att dricka normalt. Jag skulle bara dricka 3:5or, bara vin eller bara dricka när min bästa kompis drack för hon blev ju aldrig så full. Men när jag väl fått i mig det första glaset spelade våra regler ingen roll. Jag gjorde ALLT för att få mer alkohol.
Men en dag förstod jag att jag inte kunde hålla på så här längre, jag orkade inte mer. Jag vill inte leva men jag ville inte dö. Vad fan skulle jag göra? Sluta? Kan man det? Jag bad om hjälp igen, jag testade nya behandligar men min hjärna sa åt mig att jag inte behövde sluta så jag drack igen. Och igen. Och igen. Jag hamnade på sjukhus en kväll efter en utekväll. Jag vaknade i salen kl elva dagen efter och bad om att få gå därifrån. Jag fick göra ett alkotest som gjorde lärkarna rädda. De kunde inte förstå hur jag kunde ha så hög promille så de behöll mig i några timmar till. Jag fick prata med en psykolog innan jag fick lämna sjukhuset och jag ljög henne rätt upp i ansiktet och sa att detta aldrig hänt tidigare och att jag måste blivit drogad. Men hon sa att inget av testerna de tagit hade visade att jag var drogpåverkad utan att det bara var alkohol. Och hon berättade att det måste krävts många år av drickade för att min kropp skulle kunna hantera den mängd alkohol jag fått i mig kvällen innan. Men på något sätt lyckades jag förklara bort det och till slut släppte de mig fri.
Det här är den sista bilden jag har på mig innan jag blev nykter. Det här är en bild från sista gången jag drack för i dag exakt sju år sen. Jag blev som vanligt utslängde, försökte ta mig in på alla stans ställen men till slut fick min bästa kompis åka hem med mig i en taxi för att bädda ner mig i min säng. I taxin förklarade jag att det här var sista gången hon skulle behöva ta hand om mig. Inte för att jag då visste att jag skulle bli nykter utan för att jag då bestämde mig för att jag skulle ta livet av mig. Men det berättade jag inte för henne. Min kompis hjälpte mig upp för trappan och la mig i sängen. Innan hon gick sa jag hej då och jag trodde det var sista gången vi sågs. Men så ringde telefonen, killen jag var besatt av för tillfället ringde och sa att jag fick komma till honom. Jag hade nämligen annars förbud att träffa honom om jag var full. Min tankar om något form av självmord försvann direkt och jag tog mig in på toaletten, kräktes, bortade tänderna och använde mina sista pengar för att ta en taxi till honom. Morgonen där på tittade han på mig med en blick jag inte kände igen. ”Vad fan har hänt med dig? Du är inte den tjej jag lärde känna för två år sen? Du måste söka hjälp på riktigt nu”. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag den här gången lyssnade. Jag hade ju hört de orden från flera personer i min närhet under flera år men aldrig riktigt förstått vad de menat. Men nu förstod jag. Jag såg mig själv i speglen och sa till mig själv ”fan Jossan, det är inte så här det är meningen att du ska må. Det här är inte den jag ska vara”. Jag gick därifrån och på vägen hem bestämde jag mig. Det här var sista gången.
Jag sökte hjälp igen och den här gången var jag redo. Jag tog emot den hjälpen som fanns att få och jag ville. Jag ville bli nykter, jag ville må bra och jag ville förändra mitt liv. De första månderna fortsatte jag att gå ut på krogen flera gånger i veckan för jag ville inte att mina festkompisar skulle tro att jag blivit tråkig bara för jag blivit nykter. Jag gick ut, kämpade emot mitt alkoholsug och drack flera liter av vatten varje kväll. Men efter ett tag förstod jag att jag inte behövde gå ut längre. Jag tappade kontakten med flera av mina partykompisar och började i stället umgås med mina gamla vänner som var lättade och glada över att jag slutat dricka. Jag började plugga och lägga min tid och energi på det jag ville göra. Och ganska snabbt tog jag mig upp i min karriär.
Jag skaffade mig praktikplatser, sommarjobb och gjorde mitt bästa för att synas och skapa nya kontaker. Jag började känna att jag hittat rätt fokus i livet. Och min självkänsla började komma tillbaka. Jag kände mig inte längre värdelös. Utan jag började faktiskt gilla mig själv mer och mer. Och min otur vände till tur. Jag fick jobb jag ville ha, till och med mitt drömjobb bara en månad efter min examen. Saker och ting började flyta på i mitt liv och helt plötsligt kände jag att jag hade världens medvind och undrarade om en person verkligen fick ha så här mycket ”tur”. Vilker är ett kvitto på att jag inte föddes med nitlotten i livslotteriet, det var jag själv och mitt sjuka jag som skapade all ”otur” och elände. Men vände jag det negativa till det positiva och började i stället fokusera på allt som var bra i mitt liv i stället för allt som var dåligt.
Jag har alltid varit en person som kör ”all in” på grejer. Förr körde jag ”all in” när jag drack och nu började jag köra ”all in” på att må bra, ta mig framåt och nå mina drömmar. Jag trodde på mig själv. Och när jag varit nykter i några år kände jag att jag kan göra vad jag vill. Om jag klarar att sluta dricka kan jag fan klara av det här och det här. Och jag började bevisa för mig själv och för andra att det gick. Såklart kändes mycket som en revans för alla de som tänkt och sagt ”vad fan ska det bli av Jossan egentligen”. Men framförallt blev det en revans för mig själv att visa mig själv att jag kan.
Under de här sju åren har det hänt mycket. Både bra och jobbiga saker. När min pappa gick bort trodde jag att jag skulle börja dicka igen. För det var ju en rimlig ursäkt? Men när den dagen kom var det sista jag ville att dricka. Och jag upptäckte att jag inte längre bara håller mig borta från alkoholen, jag vill inte längre vill ha den. Alkohol för mig är inget positivt alls. Det gör mig bara illa. I stället började jag testa yoga, meditera och jobba på min självkänsla.
För varje år som går lär jag mig mer om mig själv. Jag lär mig att förstå hur jag fungerar och i stället dra nytta av att jag är den jag är. Visst kan det blir för mycket i bland, för mycket känslor eller jobb. För mitt bekräftelsebehov och mitt behov av att köra ”all in” kommer jag nog alltid ha. Men jag lär mig mer om det hela tiden. Och det finns ju faktiskt väldigt stora fördelar med det. Att jag i dag driver eget, gör det jag drömde om, mår bra, har fantastiska vänner, är en bra vän själv och ser ljust på framtiden. Och det har jag bara mig själv att tacka för. Och alla fina vänner och familjemedlemar som hjälp mig på vägen såklart.
Att jag i dag kan säga att jag varit nykter i sju år gör mig så tacksam att jag nästan spricker. I dag är jag fri på riktigt. Att jag får mår så bra som jag gör i dag och att jag kan inspirera andra med min histora är helt otroligt. En sak som är säker är att det bara hade blivit värre och värre i fall jag fortsatte att dricka och att vändningen skulle vara så mycket svårare. Därför kommer jag vara evigt tacksam för att jag fick min insikt när jag bara var 20 år gammal så att jag kunde förändra mitt liv och skapa mig det liv som det är meningen att jag ska ha.
Så det viktigaste jag vill säga till er är: Att det kan aldrig vara för tidigt för att söka hjälp, det kan bara bli för sent.
Lästips:
