Okej, i dag firar jag sex år utan alkohol. Många kanske tycker det är konstigt att fira en sån sak. Vissa tänker säkert att ”vad är det att fira? Vad vore livet utan bubbel, bärs och shots?”. Så tänkte även jag innan jag blev nykter. När mina alkoholterapeuter försökte få mig att sluta dricka eller i alla fall ha en vit månad så tänkte jag att livet var kört. Om jag tar bort alkohol, utekvällar, fester, vad har jag då kvar?
Nu förstår jag varför jag kände så. För jag hade inte så mycket annat i livet än just det. Alkohol och festen. Jag jobbade på något jobb jag inte gillade, jag hade slutat umgås med flera av mina vänner för att de tyckte att jag var så jobbig när jag drack, jag ljög för min familj, snodde pengar, skämdes, hade ingen självkänsla, fuckade up alla relationer jag hade så för att känna mig levande gick jag ut och festade. Tre, fyra kvällar i veckan. Så inte så konstigt att jag undrade vad som skulle finnas kvar om jag slutade kröka. Men nu i efterhand förstår jag att jag inte var så levande över huvud taget. De flesta kvällar slutade likadant. Jag blev för full, utkastad, stod och tjatade på någon vakt, försökte smita in på en annan krog, ringde min crush typ hundra gånger, hade inga pengar och gick hem med fel person. Inte så himla härligt direkt. Och trots att mina terapeuter försökte säga detta till mig, trots att min mamma, mina systrar och mina vänner försökte förklara för mig att jag var tvungen att sluta dricka så förstod jag inte det. Jag tyckte att de inte förstod mig. De förstod inte hur dåligt jag mådde, hur tom min själ var och de förstod inte att det endast var när jag var full som jag kände lycka. I alla fall ett tag, innan det blev för mycket. Men de få timmarna var värdefulla. Det var den bästa känslan jag visste. Och nu ville de ta den ifrån mig?
I januari 2010 började jag på högskolan. Tänk att jag kommit in på journalistprogrammet! Nu börjar mitt nya liv . Nu ska jag styra upp mig! Jag hade då jobbat på olika jobb i ett och ett halvt år. Jag hade flyttat in till stan. Jag var ute mycket. Jag lärde känna folk på krogen. Jag levde ett liv jag hade fantiserat om ett par år innan. Men trots det mådde jag inge bra. Det blev lixom inte riktigt som jag tänkt mig. Men nu jäklar skulle att vända. Jag hade påbörjat en ny typ av behandling för mitt alkoholproblem. Det hade iof inte hjälp så mycket än då jag lyckades hålla mig söndag till lördag men när jag då hade varit nykter en heeeeeel vecka så kunde jag väl gå ut en kväll? Vad gör det? ”Herregud, jag är ju 20 år. Jag måste ju kunna gå ut en lördag? Det vore ju ännu sjukare att sitta hemma en hel lördagkväll?”. Så gick mina tankar innan jag tog på mig en lite smått galen outfit och gick ut tills vakterna slängde ut mig. Jag vaknade upp på söndagen, i bästa fall hemma. Och då var jag inte lika kaxig.
När vi skulle ha inspark på högskolan hade jag hållt mig från alkoholen i ett par veckor. Jag kände mig stark och kände att här har jag chans till en nystart. Jag hade berättat om att jag inte ska dricka för en tjej i klassen som jag väldigt snabbt kom nära. Hon backade upp mig till hundra! Kvällen drog i gång. Jag dansade loss i min rosa overall som jag köpte second hand just för den här kvällen som hade 80-tals tema. Till en början kändes det rätt lugnt. Men när klockan närmade sig tolv började paniken krya i mig. Jag gick in på toaletten och ringde min syster och mamma. Jag berättade för dem att jag nu skulle gå ut och beställa öl. Att jag faktiskt bara är 20 år, precis börjat en ny klass, att jag känner mig utanför som inte dricker och att jag kommer att klara av att dricka i kväll. Båda insisterade på att komma och hämta mig men jag la på luren. Jag gick rakt fram till studentbaren och beställde en ölkanna för att komma i kapp. En halvtimme senare övertalade jag mina nya vänner att följa med mig in till stan och till mitt av mina stamisställen Solidaritet. Jag fick med mig några stycken och jag älskade att gå springa runt, packad i en rosa 80-talsoverall på klubben. Sen blev det inte riktigt som jag tänkt mig. Jag blev tydligen utkastad. Inte för att jag minns det men jag fick det berättat för mig när jag vaknade morgonen efter med en främlig hemma hos mig.
Min nya klasskompis som så snällt hade lyssnat på mig om mina alkoholproblem, som stöttat mig och som helst plötsligt inte förstod vad som hände när jag började klunka ur en ölkanna några timmar efter att jag öppnat upp mig för henne. Hon som inte bodde i Stockholm och skulle sova hos mig. Hon sov i mitt extrarum och hon fick berätta vad som hände kvällen innan, fick berätta vem killen var och fick höra på mina bortförklaringar dagen efter. Hon som kom att bli en nära vän till mig. En vän som följt med på min resa. Som stöttat mig. Tack B! Dagen gick ganska bra, jag hade inte så mycket ångest utan tyckte mest att det hade varit ”en galen utekväll”, vilket jag ändå gillade. Kvällen kom och vi skulle fira en kompis till mig. Jag gick dit och hällde upp ett glas rödvin till middagen. Mina vänner frågade du ”Jossan, har inte du slutat dricka?”. Jag förklarade som det var. ”Jo, jag har slutat men jag råkade dricka i går och ett glas rödvin spelar väl ingen roll??”. När vi ätit middag och jag bara hade druckit två glas vin, var jag riktigt stolt över mig själv. Iof handlade det om att jag var sjukt bakis och faktiskt tyckte det var ganska äckligt med alkohol just då men ändå. Väl inne i stan började jag beställa öl i baren, 14 st om man ska lita på mitt kontoutdrag dagen efter.
Jag blev utslängd, jag försöka tvinga mig in på Solidaritet men de var inte så glada på mig som blivit utslängd natten innan och som nu kom aspackad och ville in igen. Min kompis försökte lugna ner mig och få med mig i en taxi hem. Efter att jag ringt hela kontaktboken utan att få svar fick hon in mig i en taxi. Hon fick sitta och höra på när jag sa att hon snart slipper mig, att jag inte längre vill leva och att alla snart ska få slippa mig. Hon fick upp mig för trapporna till min lägenhet, hon la mig i sängen och bäddade ner mig. Som ett barn. Hon bad mig att lova henne att inte gå ut igen. Då bodde jag mitt i stan, fem minuter från alla klubbar. Men jag lovade henne att inte gå ut. När hon stängde dörren bakom sig, smög jag upp och i samma stund plingade det till på telefonen. Han som jag ringt säker 27 gånger, han som jag haft en hang up på i två år skrev att jag kunde komma till honom. Jag samlade ihop mina saker och hoppade in i en taxi. När jag vakande morgonen efter för exakt sex år sen hade jag en annan känsla i kroppen. Jag såg på mitt liv på ett annat sätt en tidigare. Jag fick en känsla jag inte tidigare känt. Jag fick en känsla av att ”Jossan, ingen annan kommer fixa ditt liv åt dig. Ingen annan kommer se till att ”allt blir bra” som jag så ofta ville och sa till min mamma. ”Jag vill bara att allt ska bli bra”. Jag förstod att jag hade livet i mina egna händer nu och att jag hade en chans att verkligen ta till mig den hjälp jag fick. Att ta vara på att jag kommit in på min utbildning. Att jag faktiskt var en fin person som förtjänade mer än så här.
Våren 2010
Jag gick tillbaka till mig behandling. Jag förstod allvaret. Jag grät. Jag kände alla mina känslor. Det var läskigt, häftigt, underbart, fruktansvärt och otroligt. Jag vågade ta emot den hjälp som fanns och jag ville för första gången bli nykter. Jag ville inte dricka mer. Och i dag vaknar jag upp här hemma i min egen säng, i en lägenhet jag köpt, tack vare att jag har ett jobb jag sköter (jäkligt bra till och med), ikväll ska jag och min kille träffa våra vänner, äta middag och spela spel. Jag har fått tillbaka de vänskapsrelationer jag tidigare tappat bort. Och vi har en bättre relation än någonsin. Jag har en fin kontakt med min familj. Jag mår bra. Jag vaknar upp utan ångest, utan att känna mig värdelös och jag till och med tror på mig själv. Jag tror att jag kan klara av det mesta. Om jag vill något så kan jag. Det finns ingen annan än mig själv som hindrar mig.
Och i dag ska jag fira det. Jag ska skåla med någon god alkoholfri drink i finglas och tacka mig själv och alla betydelsefulla personer i mitt liv. Tacka för att jag fått vara nykter i sex år. Att jag får leva detta liv. Tacka mig själv för att jag har valt livet. Och det är verkligen något att fira!
