Skrivet 2014
I dag är det fyra år, fyra månader och sju dagar sedan jag hade min sista fylla. Fyra år? Det är ju helt galet! Jag som inte kunde tänka mig en helg utan alkohol. Jag som drack flera dagar i veckan, som längtade tills jag kunde ta den där första klunken men aldrig kunde dricka lagom. Jag som alltid fick minnesluckor och gjorde bort mig.
Allt började i högstadiet. Som många andra började jag och mina vänner utforska alkohol. Och det är klart alla blev lite för fulla ibland, vi visste ju inte hur vi skulle reagera på alkohol. Men av någon anledning hade inte jag samma upplevelse som mina kompisar. De första glasen var som en stor befrielse, äntligen kunde jag andas utan en klump i magen, utan att känna mig ovanlig, jag kunde släppa allt! Men efter några glas började det växa en känsla av panik i mig. Jag ville bara ha mer och mer. Medan mina kompisar smuttade på sina glas ville jag bara hälla i mig. Mitt glas var alltid tomt först. Och om spriten tog slut på festen greps jag av panik medan mina kompisar ryckte på axlarna. Oavsett om jag var på fest på landet där jag växte upp, i stan eller hos någon jag inte kände var jag alltid fullast.
Med alkohol i kroppen blev jag som min onda tvillingsyster. För henne var det aldrig nog. Hon ville bara ha mer. Mer alkohol, mer uppmärksamhet och mer bekräftelse.
När jag vaknade dagen efter tänkte jag alltid ”inte nu igen”. Paniken började pulsera under huden. Men i stället för att tänka ”jag ska aldrig mer dricka” ville jag bara att det skulle bli fest igen så jag kunde bevisa för alla att den här gången ska jag kontrollera mitt drickande. Jag ska kunna komma ihåg en hel kväll, kunna dricka som alla andra och ha kul!
Med åren blev minnesluckorna värre, bekräftelsebehovet större och självkänslan mindre. När jag började gå ut på krogen blev allt mycket värre. Klubbarna hade öppet flera dagar i veckan, barerna var fulla av sprit. Bara jag hade pengar kunde jag dricka hur mycket som helst. Jag lånade, snodde och fick pengar för att ha råd med att gå ut flera dagar i veckan.
Min familj och mina vänner ifrågasatte såklart mig och bad mig att försöka dricka mindre. Jag och mina kompisar gjorde upp regler för mitt drickande. Jag fick bara beställa när de beställde och de hade oftast hand om mitt kontokort. Men när jag väl fått i mig första glaset var det kört. Jag ska ha mer!
Efter att mina vänner ställt mig mot väggen flera gånger angående mitt drickande erkände jag för dem att jag hade alkoholproblem. Jag skyllde på min pappa som var alkoholist, det var hans fel. Jag kunde inte göra något åt det. Jag försklarade att jag önskade att jag kunde dricka normalt men att det inte fick. Men detta var bara ett sätt för mig att kunna fortsätta dricka.
Det är många gånger min mamma har blivit väckt av ett telefonsamtal mitt i natten där någon ber henne komma och hämta hennes dotter som är för full, blivit utslängd, som bråkar eller är panikslagen.
Alla ställde upp för mig. Min bästa vän har fått ta hand om mig, bädda om mig och täcka upp för mig för många gånger. Och jag var dålig på att säga tack, jag ville bara dricka igen och visa att den gången skulle jag klara av att dricka lagom.
Men det blev aldrig bättre. Jag hade minnesluckor på fem, sex timmar, vaknade upp på sjukhus, i en trappuppgång. Jag hade sex mobilabonnemang igång eftersom jag söp bort mobilen var och varannan helg. Men värst av allt var min självkänsla. Ångesten i min kropp blev bara värre och värre. Jag kände mig som en fejkad person. När jag var nykter, i skolan eller på jobbet var jag en glad och positiv tjej med mycket energi som framstod som rätt självsäker. Men där inne gömde sig ångesten som kom fram direkt när jag började dricka.
Jag trodde alltid att det skulle lösa sig någon dag. Jag visste ju att jag egentligen var en omtänksam, driven och engagerad tjej som hade stora mål i livet men i stället blev allt fel. Mina vänner tröttnade, jag misskötte jobbet och jag svek min familj.
Då kom paniken på riktigt. Vad fan kommer hända med mig?
Första gången jag sökte hjälp var när jag var 18 år. Jag gick till ungdomsmottagningens drog- och alkoholmottagning en gång i veckan. De var alltid lika förvånade över hur jag fick i mig så sjukt mycket alkohol. De försökte med alla knep få mig att dricka mindre. Och när de föreslog att jag skulle vara nykter en månad skrattade jag bara. Jag trodde det var omöjligt.
Jag fick en medicin som heter Campral som påverkar signalämnena i hjärnan och som ska göra att suget efter alkohol dämpas. Men den märkte jag inte ens av.
Hösten 2009 började jag må riktigt dåligt, jag åkte till London för att söka lyckan men det blev bara värre. Jag kom hem och trodde att allt skulle blir bra men det blev det såklart inte. Min kompis hjälpte mig att söka hjälp igen. Jag gick till behandligen en gång och höll mig sen borta från alkoholen i två veckor. Sedan övertygade jag henne och mig själv om att det inte var någon fara, jag hade förändrats och kunde nu dricka normalt. Jag krökade på i ett halvår till. Med längre minnesluckor, större konsekvenser och då började också panikångestattackerna. Jag sökte hjälp igen och igen men gick ut och drack igen och igen. Jag ville inte förstå att jag inte kunde dricka. Jag kunde inte leva med eller utan alkoholen.
Till slut för fyra år, fyra månader och sju dagar sedan förstod jag. Jag kan inte dricka. Jag kommer aldrig kunna lära mig att dricka normalt. Jag fick hjälp av personer som hade samma problem som jag och fick lära mig mycket om alkoholism. Ett av samhälles största problem men som få pratar om. Något få har kunskap om. Det är en sjukdom. Den kan drabba vem som helst oavsett ålder, kön eller klass. Det är en allergi. Du har säker någon kompis som är allergisk mot nötter, du skulle väl inte säga till hen att hen bara kan ta en liten jordnöt? För det är ju livsfarligt. Det är samma sak för mig med alkoholen. Jag kan inte bara ta ett glas och vara nöjd, när jag väl börjar dricka sätter mitt begär igång och jag tappar kontrollen.
Jag kommer alltid ha detta i mig, det är inget som försvinner. Jag måste ta hand om mig och jobba med mig själv för att kunna fortsätta vara nykter. Ta hand om allt det jag drack för att slippa. Det låter kanske deppigt och asjobbigt och jobbigt är det ibland. Klart jag också vill ha en genväg och kröka till om jag är med om något jobbigt men jag det vet jag att jag inte kan. I stället får jag stå kvar och gå igenom det. Vilket bara gör mig starkare.
När jag var 19 år, gick jag ut på krogen fyra dagar i veckan, ”sjukanmälde” mig från jobbet och levde med vardaglig ångest. Jag drömde om att få ha ett ballt jobb att gå till. Jag ville jobba med mode, gå på modevisningar, jobba med tv, komma in i mediebranschen och skriva krönikor.
I dag gör jag allt det där. Jag har mitt drömjobb men det fick jag inte förrän jag varit nykter i fyra år. Under de fyra åren skaffade jag mig en treårig utbildning i Journalistik och multimedia, jag jobbade extra, gav allt och framförallt jobbade med mig själv. Det ledde till att jag i dag sover bra, vaknar utan ångest och går till ett jobb jag har skitkul på. En sak är säker – det hade aldrig hänt om jag inte slutade dricka.
För ett tag sedan gick jag med på att skriva en artikel om detta som jag delade i min blogg. Dagen efter fick jag telefonsamtal, sms, mail och förfrågningar om att prata om detta. Det gav mig kvitto på hur viktigt ämnet är. Och det är precis därför jag skriver om detta. Jag vill visa att en ung tjej också kan ha alkoholproblem och att man kan få hjälp. Du behöver inte vänta tills det är kört!
Tack vare att jag blev nykter när jag var 20 år har jag kunnat lägga min energi på sådant som får mig att må bra. Jag har en bra relation till mina vänner, min familj och mig själv. Det är aldrig för tidigt att söka hjälp, det kan bara bli för sent.
Hit kan du vända dig för att få hjälp:
Alkoholhjälpen.se
Namdemansgarden.se
CapioMaria.se
AA.se
