Skrivet 2014

I dag är det fyra år, fyra månader och sju dagar sedan jag hade min sista fylla. Fyra år? Det är ju helt galet! Jag som inte kunde tänka mig en helg utan alkohol. Jag som drack flera dagar i veckan, som längtade tills jag kunde ta den där första klunken men aldrig kunde dricka lagom. Jag som alltid fick minnesluckor och gjorde bort mig. 

Allt började i högstadiet. Som många andra började jag och mina vänner utforska alkohol. Och det är klart alla blev lite för fulla ibland, vi visste ju inte hur vi skulle reagera på alkohol. Men av någon anledning hade inte jag samma upplevelse som mina kompisar. De första glasen var som en stor befrielse, äntligen kunde jag andas utan en klump i magen, utan att känna mig ovanlig, jag kunde släppa allt! Men efter några glas började det växa en känsla av panik i mig. Jag ville bara ha mer och mer. Medan mina kompisar smuttade på sina glas ville jag bara hälla i mig. Mitt glas var alltid tomt först. Och om spriten tog slut på festen greps jag av panik medan mina kompisar ryckte på axlarna. Oavsett om jag var på fest på landet där jag växte upp, i stan eller hos någon jag inte kände var jag alltid fullast.

Med alkohol i kroppen blev jag som min onda tvillingsyster. För henne var det aldrig nog. Hon ville bara ha mer. Mer alkohol, mer uppmärksamhet och mer bekräftelse.
När jag vaknade dagen efter tänkte jag alltid ”inte nu igen”. Paniken började pulsera under huden. Men i stället för att tänka ”jag ska aldrig mer dricka” ville jag bara att det skulle bli fest igen så jag kunde bevisa för alla att den här gången ska jag kontrollera mitt drickande. Jag ska kunna komma ihåg en hel kväll, kunna dricka som alla andra och ha kul!

Med åren blev minnesluckorna värre, bekräftelsebehovet större och självkänslan mindre. När jag började gå ut på krogen blev allt mycket värre. Klubbarna hade öppet flera dagar i veckan, barerna var fulla av sprit. Bara jag hade pengar kunde jag dricka hur mycket som helst. Jag lånade, snodde och fick pengar för att ha råd med att gå ut flera dagar i veckan.

Min familj och mina vänner ifrågasatte såklart mig och bad mig att försöka dricka mindre. Jag och mina kompisar gjorde upp regler för mitt drickande. Jag fick bara beställa när de beställde och de hade oftast hand om mitt kontokort. Men när jag väl fått i mig första glaset var det kört. Jag ska ha mer!
Efter att mina vänner ställt mig mot väggen flera gånger angående mitt drickande erkände jag för dem att jag hade alkoholproblem. Jag skyllde på min pappa som var alkoholist, det var hans fel. Jag kunde inte göra något åt det. Jag försklarade att jag önskade att jag kunde dricka normalt men att det inte fick. Men detta var bara ett sätt för mig att kunna fortsätta dricka. 

Det är många gånger min mamma har blivit väckt av ett telefonsamtal mitt i natten där någon ber henne komma och hämta hennes dotter som är för full, blivit utslängd, som bråkar eller är panikslagen.
Alla ställde upp för mig. Min bästa vän har fått ta hand om mig, bädda om mig och täcka upp för mig för många gånger. Och jag var dålig på att säga tack, jag ville bara dricka igen och visa att den gången skulle jag klara av att dricka lagom.

Men det blev aldrig bättre. Jag hade minnesluckor på fem, sex timmar, vaknade upp på sjukhus, i en trappuppgång. Jag hade sex mobilabonnemang igång eftersom jag söp bort mobilen var och varannan helg. Men värst av allt var min självkänsla. Ångesten i min kropp blev bara värre och värre. Jag kände mig som en fejkad person. När jag var nykter, i skolan eller på jobbet var jag en glad och positiv tjej med mycket energi som framstod som rätt självsäker. Men där inne gömde sig ångesten som kom fram direkt när jag började dricka.
Jag trodde alltid att det skulle lösa sig någon dag. Jag visste ju att jag egentligen var en omtänksam, driven och engagerad tjej som hade stora mål i livet men i stället blev allt fel. Mina vänner tröttnade, jag misskötte jobbet och jag svek min familj.

Då kom paniken på riktigt. Vad fan kommer hända med mig?
Första gången jag sökte hjälp var när jag var 18 år. Jag gick till ungdomsmottagningens drog- och alkoholmottagning en gång i veckan. De var alltid lika förvånade över hur jag fick i mig så sjukt mycket alkohol. De försökte med alla knep få mig att dricka mindre. Och när de föreslog att jag skulle vara nykter en månad skrattade jag bara. Jag trodde det var omöjligt.

Jag fick en medicin som heter Campral som påverkar signalämnena i hjärnan och som ska göra att suget efter alkohol dämpas. Men den märkte jag inte ens av.

Hösten 2009 började jag må riktigt dåligt, jag åkte till London för att söka lyckan men det blev bara värre. Jag kom hem och trodde att allt skulle blir bra men det blev det såklart inte. Min kompis hjälpte mig att söka hjälp igen. Jag gick till behandligen en gång och höll mig sen borta från alkoholen i två veckor. Sedan övertygade jag henne och mig själv om att det inte var någon fara, jag hade förändrats och kunde nu dricka normalt. Jag krökade på i ett halvår till. Med längre minnesluckor, större konsekvenser och då började också panikångestattackerna. Jag sökte hjälp igen och igen men gick ut och drack igen och igen. Jag ville inte förstå att jag inte kunde dricka. Jag kunde inte leva med eller utan alkoholen.

Till slut för fyra år, fyra månader och sju dagar sedan förstod jag. Jag kan inte dricka. Jag kommer aldrig kunna lära mig att dricka normalt. Jag fick hjälp av personer som hade samma problem som jag och fick lära mig mycket om alkoholism. Ett av samhälles största problem men som få pratar om. Något få har kunskap om. Det är en sjukdom. Den kan drabba vem som helst oavsett ålder, kön eller klass. Det är en allergi. Du har säker någon kompis som är allergisk mot nötter, du skulle väl inte säga till hen att hen bara kan ta en liten jordnöt? För det är ju livsfarligt. Det är samma sak för mig med alkoholen. Jag kan inte bara ta ett glas och vara nöjd, när jag väl börjar dricka sätter mitt begär igång och jag tappar kontrollen.

Jag kommer alltid ha detta i mig, det är inget som försvinner. Jag måste ta hand om mig och jobba med mig själv för att kunna fortsätta vara nykter. Ta hand om allt det jag drack för att slippa. Det låter kanske deppigt och asjobbigt och jobbigt är det ibland. Klart jag också vill ha en genväg och kröka till om jag är med om något jobbigt men jag det vet jag att jag inte kan. I stället får jag stå kvar och gå igenom det. Vilket bara gör mig starkare.

När jag var 19 år, gick jag ut på krogen fyra dagar i veckan, ”sjukanmälde” mig från jobbet och levde med vardaglig ångest. Jag drömde om att få ha ett ballt jobb att gå till. Jag ville jobba med mode, gå på modevisningar, jobba med tv, komma in i mediebranschen och skriva krönikor.

I dag gör jag allt det där. Jag har mitt drömjobb men det fick jag inte förrän jag varit nykter i fyra år. Under de fyra åren skaffade jag mig en treårig utbildning i Journalistik och multimedia, jag jobbade extra, gav allt och framförallt jobbade med mig själv. Det ledde till att jag i dag sover bra, vaknar utan ångest och går till ett jobb jag har skitkul på. En sak är säker – det hade aldrig hänt om jag inte slutade dricka.
För ett tag sedan gick jag med på att skriva en artikel om detta som jag delade i min blogg. Dagen efter fick jag telefonsamtal, sms, mail och förfrågningar om att prata om detta. Det gav mig kvitto på hur viktigt ämnet är. Och det är precis därför jag skriver om detta. Jag vill visa att en ung tjej också kan ha alkoholproblem och att man kan få hjälp. Du behöver inte vänta tills det är kört!

Tack vare att jag blev nykter när jag var 20 år har jag kunnat lägga min energi på sådant som får mig att må bra. Jag har en bra relation till mina vänner, min familj och mig själv. Det är aldrig för tidigt att söka hjälp, det kan bara bli för sent.

Hit kan du vända dig för att få hjälp:
Alkoholhjälpen.se 
Namdemansgarden.se 
CapioMaria.se
AA.se 

Alla som följer mig på Snapchat såg jag att jag var ute i går. Vi var ute till typ fyra, dansade, skrattade och hade kul. För ja, jag kan ha kul när jag är ute ÄVEN fast jag är nykter. Jag får väldigt mycket frågor om det här. ”Hur orkar du vara ute när alla andra är fulla?”, ”Kan du verkligen ha kul på riktigt?” eller ”Är det inte jobbigt när alla andra är fulla?”. Och ja, jag kan ha kul och jag har faktiskt mycket roligare nu när jag är ute än vad jag hade när jag var ute och drack. Men den stora skillnaden mellan nu och då är att jag lyssnar på min kropp och gör det jag mår bäst av. Om jag är trött och inte riktigt på humör då går jag hem när jag känner att jag är klar. Jag står inte och pinar ut tiden fast jag känner att min kropp vill hem och sova. Och är jag på strålande humör kan jag dansa till fem. Jag känner ett lyckorus i kroppen, dansar, skrattar och verkligen umgås med min vänner. Och de flesta jag känner dricker inte så mycket att de blir galet fulla och jobbiga så jag regerar sällan på att jag tycker folk omkring mig är sjukt störiga. Däremot blev jag chockad när jag började gå ut nykter de första gångerna. ”Herregud – folk kan ju prata klockan fem på morgonen, de kan stå upp och till och med bete sig”. Jag trodde ju att fler var som jag – blev aspackade, utslängda, röjde runt och var för mycket. Men så är det inte och det är många som jag inte ens märker att de är speciellt fulla. Så jag tycker inte alls det är jobbigt. Men såklart, skulle jag hamna mitt i ett fylleslag där det är shotsrace på shotsrace – Ja, då kanske jag inte skulle känna mig superbekväm men då är det ju inte svårare än att bara åka hem. Och vakna upp pigg och glad dagen efter.

Men förr var jag ju ute oavsett vad. Det spelade inte någon roll om jag var sjukt trött eller hade feber. Och jag var ute tills klubben stängde eller tills jag blev utslängd. Jag lyssnade aldrig på min kropp, jag lyssnade bara på mitt begär som sa ”mer sprit!”. Och nja det var sällan speciellt kul. Såklart var det roligt till en början, på förfesten, första timmen på klubben men kvällarna blev sällan som jag tänkt mig. Jag struntade i mina vänner, försvann, drack sprit med vem som helst, blev utslängd, smög in, blev utslängd igen… Kvällarna slutade oftast med att jag blev osams med mina vänner, mitt ragg, bartenders, dörrvakter – ja egentligen alla jag hade omkring mig när jag drack. Och trots det fick mina vänner ta hand om mig, fast jag en stund innan sagt något taskigt eller dragit utan att säga något. Så fanns de där, följde mig hem, satte mig i en taxi och förlät mig dagen efter. Och det är jag så tacksam över i dag. De förstod att jag inte mådde bra, att det var alkoholen och inte jag.

För så var det ju, när jag drack blev jag en annan person. Och det är många som blir så och det är inget man själv väljer. Man väljer inte att få minnesluckor, bli en sämre version av sig själv och vara dum mot personer i sin omgivning och mot sig själv. Men det är många som tror det. Men vad jag har lärt mig om alkohol är att vissa tål det och andra inte. När en person som inte tål alkohol börjar dricka finns det inget stopp. Visst det är en själv som tar glaset mot munnen och ”väljer” att dricka – Men det är ens begär som tvingar dig. Du är chanslös när du väl kört igång. ”Men varför dricka över huvud taget då?” – Jo, det är få som tror att man kan leva nykter. Att välja bort alkoholen är konstigt i vårt samhälle och man ses om en ”outsider”. Därför är det så många människor som tror att de måste dricka och gör allt för att försöka lösa ekvationen om hur de ska kunna klara av att dricka ”normalt”. Plus att om du är en person som har problem med alkohol är det ju för att det är den känsla alkoholen ger dig du vill ha, fast du sällan mår bra av den. Och du försöker få till den känslan så ofta du kan. Det blir ju som ett beroende även fast du kan ha alkoholproblem även om du dricker en gång i halvrået eller en gång per år. Det behöver inte bero på hur ofta du dricker – det beror på vad som händer med dig när du får alkohol i kroppen. Men det är få som vet det, förstår det och tror på det. Men vissa personer kan inte känna gränsen om vad som är lagom och när det blir för mycket. Och samma personer (precis som jag kände) har en sån stark relation till alkoholen så man tror att allt annat är lösningen på problemet – än att sluta dricka. 

Därför är det viktigt för mig att dela med mig av min story kring alkoholen. Och att visa att man kan leva nyktert och att man kan ha jävligt kul! I går var vi ute på två klubbar här i Paris och jag dansade minst lika mycket som alla andra, om inte mer. Och hade sån jävla feeling! Och det bästa av allt jag vaknar upp i dag och mår precis som vanligt. Och är så himla glad och tacksam över att jag lever mitt liv nyktert. Och jag uppmanar alla som känner igen sig i det här att ta det på allvar, att våga prata om det, söka hjälp – för det liv som finns utan alkoholen (för oss med det här problemet) är fantastiskt. Det är så mycket bättre än du kan tänka dig. Puss J!

Veckans poddis är här och som vanligt pratar vi om stora och små saker.. Högt och lågt! Dels pratar vi såklart att att jag har köpt lägenhet 😀 Men vi pratar också om ett ämne som jag tycker är superviktigt nämligen – Alkohol! Jag berättar varför jag har varit nykter i 6 år och Vanja delar med sig av sin relation till alkohol och avslöjade saker inte ens jag visste om. Och det bevisar bara igen HUR viktigt det är att prata om detta ämne. Och hur viktigt det är att ha respekt för det och för personer omkring sig. Man vet aldrig hur en annans relation till alkohol ser ut!

Jag HOPPAS extra mycket den här veckan att ni lyssnar <3

Ni hittar alla avsnitt här!

Den 12:de februari 2010 vaknade jag upp bakis på fel ställe med grov ångest, ett dunkande huvud och utan plånbok. Min första tanke ”Nej, inte igen…”. Det hörde lixom inte till ovanligheten att jag vakande upp på det här sättet efter en utekväll. Men det jag inte visste då var att det var sista gången. Jag hade sökt hjälp för mina alkoholproblem i över två år men aldrig helt velat ta emot hjälpen eller förstått att helt avstå från alkoholen var den enda lösningen.

Jag ville inte sluta. Jag älskade och hatade alkoholen. Den gjorde att jag orkar leva men den förstörde också allt. Men den här dagen hände något annorlunda. Helt plötsligt var jag mottaglig för att förstå hur allt låg till. En person såg igenom mig helt den här dagen och var inte rädd för att säga precis som det var. ”Vad har hänt med dig? Du har blivit så förstörd. Du är inte den tjejen du var när jag träffade dig för två år sedan”. Liknande saker hade jag hört förut men aldrig lyssnat. Jag stängde av, sa upp kontakten och gick ut samma kväll.

Men nu kunde jag lyssna. Jag hörda alla orden. Jag tog det till mig och jag förstod. Alla ord jag hade hört på olika behandlingar jag sökt hjälp på förstod jag plötsligt. Jag förstod att ingen annan kommer att kunna fixa mitt liv. Ingen eller inget kommer få mig att må bra. Det är bara jag ska kan påverka mitt eget liv. Tidigare ville jag nästan leva i min kaosiga vardag. Jag trivdes på något sjukt sätt med det. Men nu ville jag något annat. Jag ville må bra, jag ville ha ett bra liv, jag ville hitta tillbaka till mina vänner, jag ville kunna sköta ett jobb, ha hand om min ekonomi, ha ett mobilabonnemang – inte sju. Jag vill vara en bra och vanlig tjej som kunde ta hand om mig själv.

Men jag trodde aldrig då att jag nu fem år senare skulle sitta och skriva detta inlägg. Att jag sitter här och inte har druckit en droppe alkohol på fem år, på väg till New York för att gå på NY Fashion Week tack vare att jag får jobba med något jag älskar. Ett jobb jag till och med sköter jävligt bra. Något jag drömde om för fem år sen men som kändes som en omöjlighet. Och nu sitter jag här på Arlanda med packade väskor, dricker en härlig jucie, svarar på jobbmail och skriver ett inlägg om min nykterhet. Det är lätt att ta saker för givet men när jag tänker efter är det helt jävla otroligt! Lilla jag som aldrig kunde hålla reda på något, som gjorde bort mig jämt, levde med ångest, kändes mig som en fejkad person, som inte kunde ta ansvar, som försov mig, ”sjukanmälde” mig och aldrig kunde hålla i pengarna mer än några dagar.

Jag har alltid haft en stark tro på att det kommer lösa sig för mig. Att jag kommer få må bra och göra det jag vill i livet. Men jag trodde aldrig att jag behövde ge upp alkoholen för det. Men det är verkligen det som har förändrat allt.

När jag tog emot den hjälp som fanns, blev nykter och började jobba med mig själv började mitt liv. Det har varit en lång väg, gjort jävligt ont och med många stunder av ångest och tvivel Men det går inte att jämföra med hur jag mådde förut. Jag har inte haft grov ångest sen jag blev nykter. Jag har vaknat upp på rätt ställe varje dag, kommer ihåg allt jag gör, i bland gör jag iof bort mig fast jag är nykter men va fan jag är bara människa.

Jag är så otroligt tacksam över att få fira fem år som nykter. Det har räddat mitt liv, gett mig ett liv. Jag trodde mitt liv var slut när jag var 20 för att jag inte kunde dricka längre. Jag tänkte att jag aldrig skulle kunna träffa spännande människor, få ett roligt jobb eller uppleva coola saker. Jag trodde ALDRIG att jag skulle få det  underbara liv jag har i dag. Jag vill säga till alla mina nära och kära att det aldrig hade gått utan er. Och till alla er om känner igen sig i min story – kommentera, maila om ni vill. Jag vill försöka hjälpa så många jag bara kan.

Det går att leva ett underbart härligt liv utan alkoholen. Jag lovar.